Byggåret slår läget. I Västerås är avstånden korta, och skillnaden mellan ett centralt och ett halvcentralt läge är i praktiken några minuter. Det som skiljer rejält är i stället beståndets ålder. Kommunens egna områdesbeskrivningar visar hur skarpt det går: Viksäng byggdes nästan helt under 1960- och 1970-talen, Lillhamra efter 2010, Öster Mälarstrand från slutet av 1990-talet. Den skillnaden syns i avgifter, underhållsbehov och standard — och därmed i priset.
Upplåtelseformen avgör vem som kan köpa. I Dingtuna–Barkarö–Kvicksund är nio av tio bostäder äganderätter och bara fem procent av invånarna bor i flerbostadshus. I Vetterstorp–Stöhagen är förhållandet nästan det omvända: 80 procent av bostäderna är lägenheter i flerbostadshus. Ett område med nästan bara villor har per definition ett högre pris per bostad än ett område med nästan bara lägenheter, oavsett kvadratmeterpris.
Bostadsstorleken driver totalpriset. Skälby är exemplet: 70 procent av bostäderna har fyra rum eller fler, klart över snittet i Västerås. Det är den siffran som gör området dyrt att flytta till, även om kvadratmeterpriset inte är extremt. Kommunen noterar också att Skälby har Västerås största andel barnhushåll — det är samma sak sett från andra hållet.
Omsättningen styr konkurrensen. I Irsta–Gäddeholm har drygt 40 procent av invånarna bott kvar i över tio år. Låg omflyttning ger tunt utbud, och tunt utbud ger budgivning. Motsatsen syns i områden med hög andel hyresrätt, där bostäder omsätts utan att någonsin nå en köpmarknad.
Vattnet är den enda lägesfaktor som inte kan byggas bort. Västerås stad beskriver själva inriktningen på stadsutvecklingen som att knyta staden till Mälaren, ta bort barriärer och omvandla industriområden till nya stadsdelar. Öster Mälarstrand, Lillåudden och Östra hamnen är resultatet. Det finns bara en strandlinje, och den är i praktiken fullbokad.