Göteborgs dyraste områden ligger inte slumpmässigt fördelade över staden. Sju av tio på listan ligger på fastlandet söder om Göta älv — Inom Vallgraven, Linnéstaden, Lorensberg, Vasastaden, Johanneberg, Örgryte och Stora Torp. Två områden — Långedrag och Hovås/Askim — ligger längs västra kustlinjen. Bara ett område, Bjurslätts villakvarter, lyckas kvalificera sig från Hisingen.
Mönstret går tillbaka till stadens grundande. När Göteborg anlades 1621 av Gustav II Adolf koncentrerades handeln innanför vallgravarna, och industrin växte fram på den motsatta älvstranden — först varv, senare Volvo Lastvagnar och Eriksberg. Den geografiska klassdelningen — handelspatricier söder, arbetare och industri norr — har ekat genom hundra år av stadsplanering. Trots Älvstadsprojektet, Lindholmen Science Park och Volvos expansion på Hisingen har prisskillnaden mellan fastlandet och Hisingen kvarstått: i snitt 25–35 % rabatt för likvärdiga BRF-objekt på Hisingen jämfört med söder om älven.
Det andra mönstret är havets och älvens dragkraft. Långedrag, Hovås och Askim är klassiska havsnära förorter där villor med vattenutsikt eller egen brygga regelbundet passerar 100 000 kr/kvm. Centrala Göteborg drar nytta av Göta älv — Lilla Bommens hamnkvarter, Eriksbergs hamnpromenad — medan villakvarteren i Bjurslätt har Göta älv-utsikt mot Eriksberg och Lindholmen. För enskilda objekt ger havsutsikt 25–40 % prispremium i Göteborg, vilket är klart starkare än motsvarande premium i Stockholm.
Det tredje mönstret är sekelskiftets borgerliga arv. Linnéstaden, Lorensberg, Vasastaden, Lunden och Bjurslätts villakvarter byggdes alla under perioden 1880–1915 av Göteborgs handelsborgerlighet — redare, importörer, fabrikanter. Den arkitektoniska kvaliteten i jugend, nybarock och nationalromantik har visat sig vara extremt prisbeständig. Inget av Göteborgs efterkrigstidsområden — Frölunda, Bergsjön, Hjällbo — har kommit i närheten av samma prisutveckling som de gamla borgerliga kvarteren.